När man vill dra täcket över huvudet

Ibland känns det bara som att all skit hamnar på en och samma dag. Det kommer en dålig sak och sen rullar det bara på hela dagen... Grej efter grej.. Antagligen känns allt mycket sämre bara för att man råkar vara nere redan från början och så byggs det bara på. Tillslut sitter man tårögd på bussen och vill bara hem och ge upp. Allt känns väldigt dramatiskt och jobbigt just i denna stund... Men reflekterar man över det efteråt så minns man inte ens vad det var som tyngde en. Känner ni igen er?

Idag har det varit en sån dag..

Jag är inte den som öppnar hjärtat för mycket här i bloggen och håller det gärna så. Men när ens frukost, arbete, cykel, väder, lunch, hemmafix och såklart rehabiliteringen känns skit är det skönt att öpnna hjärtat och skriva av sig. För det är just när jag mår sämre som det är skönt att få skriva. Men jag väljer att skriva om en sak och det är den där dumma rehabilitering. Eftersom jag skrivit om den hela vägen hur jag tar mig framåt kan jag lika gärna fortsätta nu och berätta hur jäkla tråkigt det är med rehab. Ni behöver inte läsa, det är bara skönt att skriva av sig.


Jag har ju äntligen kommit igång med träningen och börjat öka sakteligen. Så kommer det man inte vill ha: nästa problem. Efter att jag har ökat min träning så kommer smärta i knäna som ett brev på posten. Jag blir ju mest förundrad över hur den försiktiga träningen jag kör kan leda till överansträngning. Men över ett halvår utan min vanliga träning inklusive två månader träningsförbud leder visst till att mina muskler går från starka till obefintliga.

Så från att äntligen ha börjat öka träningen får jag nu hoppa tillbaka till början och fortsätta resan med nya tråkiga rehabövningar. På ett plan tycker jag det känns så himla orättvist. Jag har alltid tränat och rört på mig i vardagen. Men ändå är det jag som ska få skadorna och mår dåligt. Alla kroppar är ju olika, men det känns ändå orättvist.

Under hela det senaste halvåret har jag fått kämpa otroligt mycket för att inte ramla ner i en stor svacka rent psykiskt. Träning är en så stor del i mitt liv och träningen ger mig så mycket glädje. Jag har såklart otroligt mycket annat som ger mig väldigt mycket lycka. Såklart!! Men träningen är en del av mig och det är nånting stort som saknas när jag inte får träna ordentligt. Saknaden efter att få slita, utmanas, kämpa och svettas på ett riktigt tufft träningspass är enorm. För att inte tala om det fina endorfinruset. Jag saknar att få leda tuffa intervaller, peppa motionärer och få komma hem och känna hur hela kroppen har fått jobba. Jag saknar det så mycket... Jag kan lova er att rehabövningar inte ger dig något endorfinrus.. inte alls faktiskt.


Sen att känna känslan när ens starka friska kropp fallerar och blir svag. Hemsk känsla. Vågen står på detsamma som den alltid ha gjort, men min kropp är otränad och musklerna finns inte kvar. Jag börjar klanka ner på min kropp på ett sätt jag aldrig har gjort förut. Det konstigt för den ser typ likadan ut.. kanske lite mjukare bara.. men ändå så mår jag så dåligt över den just nu? Spökena i huvudet får inte nog. Jag känner mig obekväm i min kropp och jag känner mig riktigt riktigt dålig..

Med alla dom här dåliga känslorna i kroppen tillsammans med min svaga kropp är det extremt svårt att få motivationen till att ens göra nånting. Jag får kämpa för att ta mig ut på en promenad och jag får kämpa för att ta mig till gymmet. Det är för att jag helt enkelt inte tycker att den här typen av träning är rolig och då är det svårt att finna motivationen. Mitt mål att komma tillbaka känns så långt borta att jag ger upp många gånger om.

Jag vet inte hur jag ska orka ta mig ända tillbaka till min normala träning igen, det känns ljusår bort. Men en sak vet jag och det är att jag inte alltid är så här nere som jag är idag. Imorgon kommer allt säkert kännas bättre och jag kommer ha mer motivation att nå mitt mål än vad jag har just idag. Det är tur.

#1 - - Emmi i Spanien - explorista.se:

Usch, jag känner så igen mig! Gick ju med mitt knäproblem i över två år - två år av att inte kunna springa, simma, gymma ben, cykla, vandra, åka skidor... Sen hittade jag rätt sjukgymnast, körde skittung rehab (inga lätta övningar x 30 reps här inte, vi körde tungt 3x10!) och sakta, sakta blev knäna bättre och till sist bra. Det kommer gå över, jag lovar! Försök hitta en sjukgymnast som förstår att du vill träna, att du måste få träna, som kan hjälpa dig att lägga upp bra, svettiga träningspass som också rehabar. Stor kram!

Svar: Jag har hittat väldigt bra sjukgymnaster faktiskt, så det känns tryggt. En för ryggen och en för knäna :) Men det är mitt tålamod som sviker sånna här dagar och man bara blir less... men jag försöker hålla uppe motivationen!
Frida Matsdotter

#2 - - Rund är också en form!:

Massor av kramar!
Du kommer ha bra dagar och känna dig stark igen. Promise. <3

Svar: Tack fina du! :) kram!
Frida Matsdotter

#3 - - Cecilia:

Usch jag känner med dig, så tråkigt!! Men det är bra att du vet att du inte alltid är nere och det kommer alla gånger kännas bättre idag!
Kramar till dig

Svar: Sånna här dagar får man försöka komma ihåg att det är okej att vara nere, för det blir alltid bättre.. Men ibland är det svårt :) Kram!
Frida Matsdotter

#4 - - Anna:

Åh jag vet känslan, när allting bara känns botten. Så himla pissigt! Men det är tur att det vänder och att det går att se små positiva glimtar av ljus i dimman. Jag tänker att du ändå har kommit en långlång bit på vägen sen i höstas. Att jämföra då och nu brukar hjälpa mig att ge perspektiv på saken.

Svar: Det är alltid det min sjukgymnast försöker påminna mig om, hur lång bit jag faktiskt ha kommit. Medan jag bara ser hur lång bit jag har kvar. Men jag får försöka ha bättre tålamod :)
Frida Matsdotter

#5 - - Kari:

Jag känner igen mig i en hel del av det du skriver (har också haft en tuff vår med en massa saker jag inte vill skriva om) så skickar lite pepp.

En sak som jag verkligen kan relatera till är att hur jag kände inför min kropp när jag fick diskbråck för ett par år sedan. Det handlade inte om hur den såg ut men snarare att jag inte litade på den längre eftersom jag ständigt var beredd på att något skulle börja göra ont. Jag kände mig också sviken - jag tyckte att jag hade gjort allt för att vara stark och frisk och så var diskbråck belöningen liksom?

Svar: Precis den känslan har jag! Att jag känner mig otrygg.. Jag är liksom rädd att smärtan ska komma tillbaka om jag råkar göra fel eller ta i för mycket..
Tack för ditt pepp!
Frida Matsdotter

#6 - - Sanna:

Heja dig, du är grym som kämpar på!

#7 - - Sanne:

Även om jag inte varit med om nå full så jobbigt så har jag tacklats med en hel del skador (bland annat löparknä) som gjort att jag fått inse att jag inte kan löpträna på det sättet som jag vill.

Idag är jag ju hel igen, men jag vet då att det var fruktansvärt att inte kunna få dom där endorfinkickarna som jag ville. Jag kunde gladeligen nån gång gå till friskis och svettis här i linkan och köra mig dödstrött på cykel och crosstrainer. De få gånger jag sprang så började jag tänka om och tänka teknik teknik teknkik. Om jag nu inte kan springa så långt jag vill så ska jag istället börja bygga upp min teknik.

En annan sak som också hjälpte var att jag bestämde mig för att lägga fokus på någonting annat. Helt plötsligt gick mer energi åt till skolan och jag gjorde bland de bästa skolarbetena jag någonsin gjort. Energin måste ut på något sätt och jag hoppas du hittar din väg så att denna period känns mindre jobbig.

Du får tänka så här: Ska jag träna till jag är 90 år gammal och ligger i graven, så kommer denna period kännas som en lite myra i myrstack.

Svar: Tack för att du delar med dig och peppar! :)
Frida Matsdotter

#8 - - Jessica:

Kan känna igen mig i det du skriver. Men som sagt, det går upp och ner, hoppas allt känns bätte för dig nu❤️

Svar: Det går alltid upp och ner.. men nu på senaste har det känts som att allt går åt rätt håll <3 :)
Frida Matsdotter